Gå direkt till innehållet

Var är de digitala hallåorna?

Lördag 20 februari hölls en "kulturhack" på SVT. Hur ska vi på SVT bli bättre på att nå unga med vårt kulturutbud? HR- och kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala rapporterar.

"Kulturhackaton" på SVT.

Februarilördag på SVT, 25 spännande människor vänder och vrider på hur vi bättre ska kommunicera vårt kulturutbud till unga. Kulturhackaton kallar vi det, och vi fyllde konferensrummen i bottenplanet med generation Y. Olika bra typer från kommunikationsyrken, Konstfack, Berghs och Hyper Island. Kultur, för att vårt kulturutbud behöver få en skjuts ut i den yngre generationen, och hack för att vi på SVT Kommunikation behöver hjälp med att labba kring hur vi paketerar, beskriver och hittar rätt kanaler för att nå dem.

I första rummet hamnade jag i en diskussion som jämförde den spontana oredigerade podd-världens sätt att samtala med vår broadcast-studiomiljö. En värld utan manus ställdes mot en värld med manus. Och även om studioprogrammen inte har manus så upplevdes en känsla av prompter och förprogrammerade publikapplåder. Referensramarna för det ”äkta” förflyttar sig. Det oredigerade spontana tar för sig inom det trovärdiga. Hur anpassar sig tv-formaten efter det?

I andra rummet: Så hur hittar vi det äkta tilltalet? Det personliga, i ögonhöjd? 

- Jag saknar hallåan på de digitala plattformarna, sa en tjej. - Den mjuka rösten som berättar om vad som händer näst, som pekar mot en annan kanal eller som bara noterar att det är ljusare ute om kvällarna nu. För så är det, Play-plattformarna växer i storlek, taggningsmöjligheterna är oändliga och sökfunktionerna kan alltid bli bättre. Men det känns lite ensamt ibland, även om man kan dela det senaste avsnittet av Bastubaletten på Facebook och addera en insiktsfull kommentar.

Till det tredje rummet, Studio 1, kom Jan Helin, snart programdirektör på SVT och visade exempel på hur den digitala journalistiken återfinner journalistikens grundläggande uppdrag, att beskriva en händelse från många olika synvinklar. Inte bara från två, som vi ofta hamnar i. Två personer, med olika ståndpunkt, debatterar och i debatten ska vi tittare upplysas. Istället för att sätta händelsen på en scen och genom att tända strålkastare efter strålkastare ge tittaren en allt tydligare bild. Janne fick en smart fråga om interaktivitet, en handling som kräver mer än bara dialog. Hur samskapar vi med våra tittare?

Jag klev ut i regnslasket med en massa idéer. Om kultur, journalistik och berättande. Kan snart ses på en skärm nära dig.